UTDRAG ur DEMENSbok

 

Utdrag ur demensboken

 

UTDRAG UR "HAR JAG EN DOTTER?"

 

-Nu tar vi och gör en kopp kaffe, va. Med nåt gott kaffebröd. Eller hur, mamma?

Elisabet försöker prata med moderns stela rygg. Ljudet på TV:n i rummet intill är högt påskruvat. Reklamen skriker…

-Oj, vad högt ljudet står på! Vi måste nog sänka, säger Elisabet.

Sänka allt ljud för att stå ut, tänker hon. Och pratar:

-Var ska jag sätta ned brickan? Här var det fullt, ska jag säga, jag måste nog torka av.

Först öppnar hon fönstret, det luktar instängt, sedan börjar hon plocka i ordning:

- Jag måste hämta en disktrasa och …

Modern står kvar i dörren, undrande tittar hon in i rummet.

-Kom in du mamma! Här är din kopp. Här är min, du vet jag har hällt upp mjölk i min…

Lisa muttrar och vänder sig om.

-Mamma! Vad är det du vill?

Hon kommer av sig, man ska inte ställa frågor, inte riskera att få ett obegripligt svar eller ilska eller förtvivlan.

-Mamma.

Hon följer sin mamma tillbaka till köket.

-...ddddllll ssss åååå ...

Lisa anstränger sig. Elisabet sköljer ur trasan och hör hur Lisa liksom tar sats:

-dlllk...

Så börjar Lisa att leta efter något. Hon lyfter på en påse, vänder på en grytlapp som ligger framme, stannar och säger något tyst, något obegripligt.

Ta över initiativet, säger Elisabet till sig själv.

-Tänk att du har virkat det där täcket, mamma! Och allt annat som du virkat.

-Ja?

-Ja, du har virkat det där och ett till mig och ett lika stort till Anna.

Medan hon pratar går hon in i TV-rummet. Lisa följer sakta efter, blir stående, men är följsam när dottern för henne ner i soffan, sätter sig försiktigt.

-Och den här, fortsätter Elisabet.

Hon rör vid en liten, spröd, röd duk som ligger på soffbordet.

-Den här har du också virkat.

-Ja?

Lisa lyfter sin hand och smeker duken stilla, fumligt med lätt böjda fingrar. Drar sen sakta tillbaka handen. Lägger båda händerna i knät med handflatorna upp och ser på dem. Hon håller upp dem en aning, vänder sakta på dem. Tuggar, försöker prata, koncentrerar sig.

-Dom kan ingenting nu. Ingenting nu.

Tårarna rinner, de droppar från kinden, rakt ned i knät. Dottern lägger armen runt henne. Det är ingen fara nu, hon kan lägga den naturligt runt sin mammas tunna kropp, som skakar tyst.

-Vad har jag gjort, vad har jag gjort?

Gråten avtar.

De börjar dricka kaffe. Vad kan man prata om? Barnbarnen? Nej. Blommorna?

-Ser du. Nu har novemberkaktusen nästan blommat över…

- Hmm. Lisa har en stor bit bulle i munnen. Tuggar och för samtidigt kaffekoppen med darrig hand mot munnen.

Elisabet tittar ut. Ut. Hon längtar ut.

-Den har blommat riktigt f…

-Nää duuu , dddllll…

Lisa tuggar, lite bröd och kaffe sipprar ut genom mungiporna. Hon som varit så pedantisk.

-Nääää. Hon sväljer.

Gud, hjälp mig, så jag kan förstå henne, så hon inte blir rasande, ber Elisabet tyst.

-Nä du kom, Lisa sväljer igen, näää du kom…sa du…Hon tittar upp från koppen som hon håller i handen, koncentrerar sig:

-Sa du mamma då?

Lättnad. Elisabet förstår. Ett minimalt skratt.

-Ja, mamma, du är ju min lilla mamma!

Lisas blick är tydligt fäst vid dotterns. Sedan vänder hon huvudet mot koppen och sätter ned den nästan mitt på fatet.

-Om duuu visste… säger Lisa men tystnar.

-Jaa… Elisabet väntar.

Modern rör läpparna, anstränger sig:

-Vad lycklig jag blev idag.

Hon ser klart på dottern:

-Du har gjort dddd … du har gjort den .. dagen… den lyckligaste i mitt liv!…

De sista orden kommer klart och tydligt. Så ler hon mot TV:n, lite frånvarande:

-Att jag har fått en dotter…Idag.

De ler. De ler tillsammans…

Varje ord är tydligt. Blicken är blå och närvarande. Och dottern har fått en mamma idag. Just idag. Nöjd tar Lisa en ny stor tugga av bullen. Nickar för sig själv. Tittar på dottern och tuggar och tuggar. Det är tyst, lugnt. De tar båda en klunk kaffe.

-Ja tänk, mamma… Elisabet ställer ned sin kopp. Lisa stelnar till, börjar att svälja hårt. Hårdare. Det blir tyst i Elisabets huvud. På en sekund är Lisas ansikte vasst. Hon kniper ihop ögonen och sen fräser hon så smulorna ryker:

-Och du låg där bara! Och du! Du var som en… docka! Vit och död docka.

Stirrar hatiskt på dottern? Skakar.

-Vit och död!

Elisabet slutar att andas, gör sig beredd. Hon väntar en sekund till, men Lisa blir inte hotfull. Hennes ögon blir åter suddiga och frånvarande, men ansiktet är fortfarande spänt och andningen är tung.

Man får inte släppa taget, inte koppla av en sekund.

 

...

 

-Kan du prata med mamma? Kan du säga att jag är jag.

Nu igen. Innan Elisabet hinner svara att hon just ska iväg på en konferens, har hennes pappa lämnat över telefonluren till Lisa. Nu är det försent.

-Jaa?

-Hej mamma.

-Jag måste hem! Jag måste hem nu. Dom vet inte var jag är.

-Men du är hemma, mamma. Du är där du ska vara.

-Nej. Dom är oroliga. Jag måste nog hem.

Lisa låter lite tveksam.

Bra. Fortsätt så, säger Elisabet till sig själv.

-Det är ingen som är orolig. Vi vet ju var du är.

-Men. Jag kan inte vara här.

-Du är hemma, mamma. Du är där du ska.

-Jaha?

Bra. Prata om annat.

-Jag har pratat med Sara idag. Hon har fått ett nytt jobb och är så glad.

-Jaha?

-Och Lotta har just åkt till Åland. Jag hoppas att det inte kommer att blåsa som det gjorde sist och...

Hon tittar på klockan. Ska vara på mötet om någon minut.

Lisa mumlar något tyst.

-Mamma, Nu måste jag ...

-Men det går en gubbe här! Jag kan inte vara här!

Lisa är upprörd igen. Jäklar.

-Ja, det ska gå en gubbe där, det är din lilla gubbe, det är Arne, vet du.

-Nej, men, nej, jag känner inte honom...

-Det känns så ibland. Du ska vara där med honom. Han är väl snäll mot dig?

Ta kommandot nu. Var bestämd, tänker Elisabet.

-Jaa, svarar Lisa lite tveksamt.

-Han har kanske till och med lagat mat till dig?

-Ja...

-Ja du ser, vilken tur att du har honom, va?

-Ja, men ska han vara här? Och jag, jag känner inte igen mig...

Lisa låter ännu mer tveksam nu.

-Men allt är som det ska, mamma.

Nu är det snart klart, snart muttrar nog mamma bara, hinner Elisabet tänka, men istället kommer en häftig inandning:

-Men min mamma! Jag måste till mamma!

Men Gud, börjar det där igen.

-Men du.

Hon måste hinna leta efter det gamla protokollet också.

-Du vet ju. Mormor är ju död, det är ju trettio år sen, hon fick det så lugnt på slutet...

-Är hon död? Det har ingen sagt till mig! Nej!

Herregud! Varför sa hon så?

- Men hon fick en så fin begravning, hon är hos morfar. Dom har det bra, mamma. Allt är bra!

-Men varför fick jag inte vara med på begravningen!

Ett varv till.

-Men mamma, det är så bra nu. Du kan väl gå och sätta dig i rummet nu. Det blir nog TV snart.

Det låter som om hon säger att barnprogrammen ska börja snart.

-Men kan jag stanna här då? Jag vet inte...

Till sist blir Lisa lugnare.

 

 

Telefonen ringer på kvällen. Det är inte Arne som säger: ”Vill du berätta för mamma” utan det slamrar ett tag och sen är Lisa där själv. Elisabet hör att det är hennes röst, men inte ett enda ord är förståeligt. Lisa försöker berätta något, i långa haranger. Elisabet spänner hörseln till det yttersta.

Vad fan ska hon göra? Vad ska hon säga?

-Mamma.

Och i en mening utan början och utan slut hör hon nån slags upprepning:

-ja ha ha.. spp.. ja ha ha spr spr..

Och så tar Lisa sats:

-ja har ha pr i huv ...ja ha ha ludd i mössa ..ja har ha..

-Ludd i mössan?

Menar mamma att hon har proppar i hjärnan igen? Vet hon om det själv?

-Mamma?

 

...

 

Idag förstår hon inte ett ord av vad hennes mamma säger! Det blir bara sludder och ilskan är nära. Och här ska hon vara flera timmar till.

- Mmamma. Var är du? Jag är klar... Mamma?

Elisabet hör lite skrammel från sovrummet, vänder sig för att gå dit. Men Lisa kommer emot henne. Hon bär på en stor papplåda och går stadigt och bestämt rakt mot sin dotter. Ansiktet är sammanbitet, ögonen mörka.

Nu slänger hon den på mig, tänker Elisabet, och tar ett steg åt sidan, men Lisa går förbi henne. Snabbt är hon framme vid köksbordet, lyfter lådan högt och smäller sen ner den på bordskivan. Medicinburkar och askar slår emot varandra.

- De hä! Allt de hä! Allt ha ja! skriker Lisa rätt ut. Håller fingrarna mot tinningarna:

- Allt de hääää!

Alla de här medicinerna har jag fått. Ingenting hjälper! Är det vad hon försöker säga? Händerna sjunker ner, dinglar utmed sidorna. Kroppen lutar sig över köksbordet, axlarna är uppdragna, hon gråter.

 

Elisabet har fått sin mamma att sätta sig på stolen i hallen. Hon tar försiktigt i sin mammas häl och Lisa sträcker lydigt fram sin fot.

- Nu ska jag bara få på den här skon också. Det går ju bra. Det ska bli lite skönt att gå ut, tycker jag. Det var rätt varmt när jag kom.

Lisa glider in i jackärmarna, men när den andra handen är på väg ut nuddar den vid en stor papperskasse vid dörren. Lisa försöker greppa handtagen, men missar.

- Den ska vi inte ta med, mamma. Vi ska bara ut på en promenad.

- Hem.

- Ja, sen ska vi gå hem igen.

- Hem.

Sedan kommer en lång sluddrande mening samtidigt som hon försöker ta kassen.

- Men mamma, låt den stå där.

- Hem. Jag ska hem! säger hon tydligt.

Kassen är full med kläder.

- Du bor här mamma, du känner bara inte igen dig ibland. Nu ska vi...

- Mamma! Mamma vet inte var jag är!

 

...

Lisas hand slappnar av och Elisabet får loss henne.

- Det är bra nu, mamma.

Så får hon syn på att det ena skosnöret har gått upp. Skit.

- Oj, mamma, jag måste knyta igen.

Sammanbitet den här gången. När hon gjort öglan och ska dra till snörena lyfter Lisa på foten.

- Nej, mamma, du måste nog sitta, jag kan inte...

Nu är inte Lisa lika foglig längre, hon håller händerna på stolskarmarna och försöker resa sig.

- Aaa...sstto... st ...st..ddd...

- Kan du sitta en liten stund till. Du måste hjälpa till lite.

- Dddll...slååå....

Så böjer sig Lisa, ända ner mot golvet. Händerna vispar runt som om hon vill knyta själv. Men det ser mer ut som om hon gör Imse Vimse Spindel med fingrarna.

- Det är bra mamma, jag är klar.

Hur orkar pappa? Som om Lisa har hört henne säger hon:

- Arne?

 

Kontrasten mot instängdheten, hissen och trappuppgången blir enorm. Ljuset, fåglarna, vårdoften. Lisa stannar till, fumlar med blixtlåset.

- Men det är ju varmt, behöver du dra upp?

Lisa fortsätter att skaka snibbarna på jackan mot varandra. Elisabet tar över. När hon drar upp blixtlåset lyfter Lisa upp hakan. Mycket högt. Så står Elisabet med sin 79-åriga mamma på samma sätt som med barnen när de var små. Hon gör det där lilla onödiga nu också, borstar bort något som kanske inte finns från sin mammas krage.

- Jag tror det är bäst att jag håller dig under armen, mamma. Så.

De går tysta en stund. Lisa följer med, lutar sig mot dottern. De går långsamt. Det är verkligen vår. Plötsligt känner Elisabet att hennes mamma vilar tyngre mot henne. Det är som om Lisa stannat med fötterna men fortsätter att följa dottern med kroppen. Elisabet måste backa och luta upp Lisa. När de båda står stilla börjar Lisa att trampa tomgång. Fötterna rör sig upp och ner, upp och ner.

- Dom, dom här, dom... inte som ... jag... inte gör...

Lisa tittar ner, håller en hand på låret och gnuggar på byxan upp och ner, upp och ner. Så kommer de in i en rytm och börjar promenera framåt igen.

Elisabet stannar och föser sin mamma lite åt höger.

- Ser du, vitsippor. De är de första jag ser i år.

Jo, Lisa tittar och går åt det hållet. Hon fortsätter ner i diket, Elisabet får hålla emot lite. Lisa skjuter fram huvudet och tittar ovanför blommorna. Står så stint och stirrar. Elisabet blir lite generad men säger:

- Ja visst är det vackert? Dom har slagit ut som stjärnor mot solen.

Lisa vänder ansiktet mot Elisabet. Ser på henne utan en min.

Döljer hon något eller är det bara tomt därinne?

 

 

Lisa är orolig, men inte aggressiv. På avdelningen får hon kaffe och smörgås vid sängen. Bakifrån ser Elisabet hur hennes mamma tar hela fatet med smörgåsen och för det upp mot munnen.

Men vad är det hon gör?

Elisabet rusar runt sängen. Då kommer smällen av käkarna mot fatet. Lisa ser undrande upp på henne.

-Här mamma, här har du smörgåsen.

Elisabet tar fatet och lämnar över smörgåsen.

Det måste väl ha gjort ont i Lisas käke eller känner hon ingenting? Elisabets hand som fortfarande håller i fatet darrar lite.

Lisa sitter och tittar ner på smörgåsen i sin hand. Lägger den på bordet och reser sig. Hon är liten, senig och böjd, när hon går fram till sängen bredvid. Hon sträcker ut sin hand mot patienten där, som tar den försiktigt och lite avvaktande.

-Hej, jag heter Lisa Bergström. Jag ligger här, i sängen bredvid. Välkommen hit.

Det är sitt flicknamn hon använt.

 

Läkaren kommer. Det är en stor och färgstark kvinna från Östeuropa, som sätter sig i sjuksängen och lutar sig över den lilla patienten, som nästan försvinner i sängen.

-Hej, Lisa, vi har träffats förut. Det kanske du minns?

Lisa kikar bort mot dottern och ser skuldmedveten ut.

-Mamma har varit så mycket på sjukhus de senaste åren, säger dottern utan anledning.

-Nej, jag gör nog inte..., säger Lisa försiktigt, lite dröjande, tittar igen på Elisabet.

-Nej, det är svårt, vi är så många som jobbar på sjukhuset. Vet du varför du är här nu?

Lisa tittar upp i doktorns stora ansikte, ser osäker ut.

-Jag gör så knasiga saker, doktorn, säger hon.

-Tycker du det?

-Ja, jag vet inte.

Doktorn reser sig lite upp, klappar sin patient på handen.

-Vi ska försöka hjälpa dig och se vad det är för fel. Du får stanna här ett tag hos oss.

-Jaha, svarar Lisa lite svävande.

Elisabet tackar Gud.

 

 

- Jag skulle gå ifrån henne på sjukhuset sist och då, ja, jag brukar ju alltid ge henne en puss, men… Ja, när jag lutade mig ner så vände hon upp munnen mot mig, så där som man gör, men så .. ja, så högg hon till istället, det gjorde ont. Hon har slagit mig, men… Men det här gjorde ont, säger han tyst. Jag undrar om det här är så bra. Hon kommer nog inte att trivas…

-Men pappa, vi har ju pratat om det. Mamma får ju inte vara kvar längre på sjukhuset. Och hon trivs inte där heller. Och inte kan du ha henne hemma.

-Hon vill hem.

-Ja, men hur ska det gå till, Pappa?... Vi har ju pratat om det.

-Om jag får hjälp hela dygnet av någon.

- Men sån hjälp finns ju inte.

- Men vi har lovat varandra i lust och nöd. Håkan tog ju hand om Nickan hela hennes liv...

- Men Nickan var reumatisk, pappa, Håkan kunde bära runt på henne och... Dom sista vägrade ju komma för att dom blev rädda för mamma… hon var ju hotfull mot dig.

-Det kan jag ta. Hon är inte starkare än mig. Och då står hon och skakar. Jag vet inte allt hon skriker, att hon ska skiljas. Hon slår mig också, men det är ingenting, tillägger han hastigt.

-Men...

-Ja, men det är rätt svårt att ibland... Han sväljer och försöker fortsätta:

-När hon slår mig så... så skriker hon ”slå tillbaka, slå mig hårt, slå mig tillbaka så att jag dör. Jag vill inte vara med.”

- Pappa.

Hon har lutat sig mot väggen igen, sjunkit ner så att hon sitter på huk. Arne avslutar samtalet, blir aldrig långrandig i telefon.

 

 

Det är lätt att komma in på avdelningen men omöjligt att ta sig ut.

Hjärtat bultar. Handen trycker på dörröppnaren, men samtidigt ångrar Elisabet sig och drar tillbaka handen.

Kan hon vända och smita ut? Har hon fortfarande en chans att slippa? Om hon smyger tillbaka nerför trapporna snabbt … Men dörren slås upp. Försent. Nu är det försent. Hela korridoren och köket ligger framför henne och det går inte att gömma sig..

-Nämen, ser du, Lisa, vem som kommer nu.

Låter inte sköterskan kritisk? Det var ju flera veckor sedan hon var här och hälsade på…

Gå in. Tveka inte.

Med ett par raska steg är hon inne i köket.

-Hej, lilla mamma!

Hörs det hur rädd hon är? Kan hon krama sin mamma? Ska hon vänta en sekund så hon inte överrumplar henne?

Och visst är hon liten, Lisa. Hon sitter tunn och böjd i rullstolen och vänder sakta huvudet mot dotterns håll. Blicken är död, grå.

Se inte tveksam ut. Böj dig sakta och bestämt fram. Inte så fort. Tveka inte.

Lisas underkäke faller ner lite och blickarna möts.

Verka moderlig, krama henne nu. Du har övertaget. Det är hon som är fastbunden. Inte du.

-Lilla mamma.

Det är som att hålla om ett fång käppar – pinnigt, hårt, knotigt. Lisa lyfter lite på armarna, låter sig kramas.

Låtsas som om du tror att hon känner igen dig. Svettas inte. Res dig inte för hastigt. Nu, nu är det lagom.

Lisa ser frågande upp på henne:

-Aaalll ttrraa ..taa tlll ooo.. kmm.. kommmm.

Hur ser man ut som om man förstår? Försök med ett leende. Inte för mycket, prova, bara lite. Skärp dig och lyssna! ”kmmm?? kom? kommer? ” Låt inte osäker.

-Jag köpte med mig jordgubbar, du kanske vill ha lite?

Vänder sig mot sin mamma:

-Eller det kanske ni har fått varje dag nu?

Lisas blick slocknar och hon tittar mot dotterns håll, men lite bredvid henne. Frågande? Eller bara frånvarande? Vad betyder det?

Lisa muttrar något. Sluddrandet försvinner i tomma intet. Hon vänder på rullstolen. Sköterskan skjuter bort den lite. Lisa vänder sig blixtsnabbt om och en knotig hand far upp i en hotfull gest. Det ser ut som hon har puckel och hon skjuter fram hakan.

Som en ilsken sköldpadda.

-Ska jag bita dig, va! Ska jag det! väser Lisa tydligt.

Pulsen dunkar i Elisabets öron.

Kanske kan hon försöka se ut som om hon är lugn och föra över lugnet på sin mamma. Hur ser man ut då? Pröva.

Hon sträcker ut en hand och lägger den på sin mammas axel, och Lisa vänder sig sakta om med ett lätt förvånat uttryck i det allt slappare ansiktet. Blicken blir mattare, kroppen sjunker ihop.

Vågar Elisabet röra sin mammas huvud? Personalen får inte tro att hon är rädd för sin egen mamma.

-Du är nyklippt, mamma.

Hon sveper med lätt hand över Lisas hår. En bit ifrån.

-Ummhppt.

Lät det negativt? Eller tyckte Lisa om det? Ska Elisabet våga le?

Lisa muttrar något och kör mot TV-rummet.

 

Lisa är fastspänd, men försöker ändå nå golvet bakom ett bord, pekar på telefonjacket.

-Däää kkkmmm.. mrrdra..

Vad vill mamma att hon ska förstå?

Lisa ser missnöjd ut, vänder plötsligt och kör ut mot balkongen. Tröskeln stoppar upp henne, och dottern försöker hjälpa till. Det är svårt att försöka köra rullstolen med en hand, parera assietten med den andra samtidigt som axelremsväskan hotar att glida nedför axeln.

-Vänta så ska jag hjälpa dig.

Om hon bara kan prata själv hela tiden, så behöver hon inte utsätta sig för att tolka mammas sluddrande tal. Hon svettas under armarna.

-Ja, va bra, vi sätter oss här ute istället.

Lisa rullar iväg mot TV-rummet igen.

Ska Elisabet följa efter? Vad vill mamma visa? Vad är det Elisabet borde förstå?

Maktlös är hon när hon lommar efter sin mamma. Som bara kör på, genom TV-rummet och ut på balkongen igen.

-Men nu sitter vi här en stund, va?

Hur låter man som om man tycker om sin mamma? Lisa tittar stint på dottern igen.

Hur ska hon se ut för att inte visa sin rädsla? Kan kanske mamma lugnas med lite beröring?

Hon tar försiktigt en gång till på hennes hår. Lisa studsar upp, skriker:

-Om du gör så där en gång till!

Hon står blickstilla.

Herre Gud! Låt henne inte slå!

Lisa klöser och river i luften, men Elisabet kastar huvudet tillbaka. Så vänder Lisa hastigt och börjar kämpa sig in genom den andra dörren, in till köket igen… Hennes rygg är spänd och mager.

 

Elisabet ska inte gråta förrän dörrarna har slagit igen bakom henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Copyright 2013. Alla rättigheter förbehålla.